Birgit Nilsson växte upp på en lantgård i Västra Karup på Bjärehalvön. Bara några kilometer sydväst om hennes födelsehem, som nu är ett museum, ligger Thora Vingård. Dit blev jag inbjuden för att diskutera ett samarbete Birgit Nilsson stiftelsen – det blev ett intressant möte på många olika sätt.
Text: Lennart Stenkvist
Min roll var närmast att assistera en god vän och gammal yrkeskollega som är ordförande för stiftelsen. Han hade fått en propå om att lansera ett Birgit Nilsson vin i samband med den årliga Birgit Nilsson festivalen i början av augusti (vars höjdpunkt är ett konsertant framförande av en stor opera på Centercourten i Båstad).
Ett underliggande tema för årets festival är ”hembygden” vilken Birgit vurmade för. Hon har själv berättat att de bästa konserterna gav hon för korna när hon gick omkring på fälten. Det går lätt att fantisera om hur en eller annan höjdton nådde ända till Dalen, där Thora vingård ligger (om vinden låg rätt på).
Prisutdelning i Blå Hallen
Efter provsmakning och marknadsföringsresonemang bestämdes det att presentera ett Birgit Nilsson vin under festivalveckan i år. Men tankarna seglade iväg – kanske skulle det gå att servera ett Birgit Nilsson vin på middagen i Blå Hallen i samband med utdelandet av ”The prize”. Det är nog ett steg dit, men jag nämner det därför alla kanske inte riktigt vet vem Birgit Nilsson var (det är förmodligen en generationsfråga).
Operavärldens Taylor Swift
Hon var en superstar inom operavärlden på 1950-60-70talet. En sopran som gav en ny dimension till rollerna som Elektra (opera av Strauss), Turandot (opera av Puccini) eller Isolde (opera av Wagner). Folk reste kors och tvärs över klotet för att höra henne – hon blev något av en operavärldens Taylor Swift. Genom sitt testamente skapade/inrättade hon ett pris som är musikvärldens största, med en summa inte långt ifrån Nobelprisnivå.
Nånstans i tidernas begynnelse för Föreningen Svenskt vin formulerades en målsättning att ”det en dag ska serveras svenskt vin på Nobelmiddagen”. Detta kanske är en väg in. ”The Prize” delas ut ungefär vart tredje år, och den 21 maj i år ska vi få reda på nästa.
… och att utveckla konstarten.
Under detta möte träffade jag också Emma Berto, utbildad oenolog från Frankrike och ansvarig för gårdens viner som visade mig runt.
Vi hade inte mycket tid på oss, men vårt korta samtal under vandringen gav mig inspiration att komma tillbaka för att göra en intervju -vad har hon att säga om svensk vinodling. En hel del visade det sig, men först en bakgrund.
Master i oenelogi
Jag har alltid undrat vad en oenelogiutbildning omfattar. I Frankrike finns det fem städer som erbjuder universitetsstudier varav en är Montpellier. Där tog Emma en master vilket innebär 3 års grundstudier som omfattade fr.a. biologi, agronomi m.m. Därpå följer en tvåårig specialisering på vin där det första året innehöll mycket praktik ute på fälten och vineriet och det andra inriktade sig främst på juridik, marknadsföring m.m. som en förberedelse att verka som företagare i det mycket regelkontrollerade Frankrike.
De två senare åren innehåller mycket provsmakning, åtminstone fyra timmar varje vecka, fast inte med en sedvanlig sommelierinriktning att lära sig särskilja utan mer med fokus på att lära sig analysera beståndsdelarna i en dryck för komma fram till vad som behöver åtgärdas för nå ett önskat resultat.
Emma berättade att den första smaklektionen bestod i att ta sig an fyra glas vatten med olika mängder socker i – det var början på en resa att ta sig an alltmer komplexa kombinationer av mineraler och syra i testglasen.
Redan som liten var Emma intresserad av smaker och dofter och vartefter blev hon klar över att hon ville utveckla denna sida hos sig själv yrkesmässigt. Hon funderade att tag på att gå in i parfymbranschen (det är väl en tanke som man bara kan ha i Frankrike, i alla fall inte i Sverige) men bestämde sig till slut för vinvärlden.
Hon tog sin examen precis när pandemin började härja, vilket omöjliggjorde den så normala bildningsresan bland unga oenologer till fr.a. de nya vinländerna i världen. I stället så fick hon ett jobb som mellanchef på en vingård i Châteauneuf-du-Pape området, men kände sig rätt snabbt obekväm i denna konservativa, mansdominerade miljö. Tillsammans med sin partner Romain Chichery som hon träffat på utbildningen nappade hon på en annons ”Par sökes till vingård i Sverige” på en speciell vinsajt.
Isbjörnar på gatorna?
Steget att flytta till Sverige var både kort och långt. Hennes mamma kom från Råå ursprungligen (Emma pratar bra svenska), men bland kollegerna i branschen så var valet smått obegripligt. Ingen hade något förhållande till svenskt vin, snarare omfattade de fördomen att ”isbjörnarna vandrar på gatorna i detta kalla land”. Nu efter ett antal resor tillbaka till Frankrike med svenskt vin i bagaget börjar de förstå.
Kort och intensivt
På min fråga vad hon ser som är mest utmanande och för svensk vinodling svarar hon ”Att det är så intensivt”. Det var inte ett svar som jag hade förväntat mig, men som gjorde mig befriad. Hon vittnar om att allt arbete måste göras på mycket kort tid, tiden för de olika delmomenten är begränsad eftersom växtperioden är så kort och kraftig, jämfört med vad hon varit van vid ”man kan nästan se hur Solarisplantan växer”. Min stressnivå sjönk genast, det är nog en normal känsla – att hela tiden ligga efter.
Pied de cuve´
Det andra kännetecknet är naturligtvis Solarisdruvans kraftfulla syra och aromer. Själv hade hon ingen större erfarenhet av att göra vitt vin när hon kom till Sverige, men Romains erfarenheter från uppväxten i Loiredalen kom väl till pass. Snabbt kom man fram till att bara pressa hela klasar och genomföra malolaktiskt jäsning. Den första jäsningen sker med en metod som franska kallas ”pied de cuve´”. Man låter små kärl med druvor få stå och spontanjäsa och utvecklar på så sätt en jästkultur. Av 4-5 st sådana kulturer använder man den som är mest lämpad för att sätta igång ”huvudjäsningen”.
Speciell plats
Sedan har Thora Vingård en speciell jordmån med väldigt mycket sand. För att utöka den organiska delen låter man omkringliggande gröda (gräs, klöver m.m.) vara kvar kring plantorna så att dess restprodukter tillförs jorden.
Man tillför näring igenom en blandning av kogödsel, träflis och snäckskal. Samtidigt ligger fälten så till att det blir varmt och den rikliga vinden gör att det torkar upp på sensommaren vilket är gör det möjligt att odla känsligare sorters druvor som annars har det svårt i Sverige.
Sedan några år tillbaka gör de vin, om än i liten skala, av Pinot Noir. 2022 planterades Gamay och Chenin Blanc, och i år det dags för det första försöket att göra ett vin. 2024 planterades 300 st vardera av Malbec och Cabernet Franc som ett led i det fortsatta experimenterandet.
Arbeta tillsammans!
Vi samtalade länge och kunde ha gjort det ännu mera, men någonstans måste man sluta vilket jag gjorde med frågan ”Har du något råd till svenska vinodlare?” Emmas svar kom direkt, och var denna gång inte förvånande, för vi hade berört frågan vid vårt tidigare möte. ”Arbeta tillsammans, vi har alla samma problem, oavsett storlek, men ur olika perspektiv”. Detta sagt från en person från en av de mest anrika vinodlarländerna i världen.
Coda
Detta är en musikterm som fritt översatt betyder slutknorr. När jag skrev denna text slog det mig att det finns likheter mellan sångteknik och vinmakning. Inom sången är det viktigt med ”egaliseringen” av stämman, dvs att arbeta bort de hörbara skarvarna mellan de olika registerlägena hos rösten och att kunna behålla en vacker, jämn klang vare sig man sjunger starkt eller svagt. Är inte det vi gör när vi bearbetar vårt Solarisvin så att det ska smaka gott utan att förlora sin kraftfulla karaktär. ”En stämma med av stål med mjuka kanter” som en recensent formulerade den svenska sångerskan Christina Nilssons insats i Aida på Metropolitan härförleden. Hon medverkar i festivalens uppsättning av jus Aida på centercourten i sommar (2025).
